torsdagskänslor

Jag fattar inte skolsystemet här. Man har sju minuter att ta sig från en klass till en annan. Sen när lektionen är slut och klockan inte har ringt, sitter man tillsammans med hela klassen, läraren också, och väntar på ett klockan ska ringa. Typ fem minuter ibland. Man bara väntar vid utgången och när klockan ringer kan man äntligen gå ut. En annan sak är om läraren inte hunnit avsluta lektionn och klockan ringer, så sticker alla. Respektlöst.

Hade iallafall skola idag igen. Vaknade tidigt. Morgonen är jobbig tycker jag. Det är då jag har mest hemlängtan. Det är då jag vill gråta ibland, för att jag känner mig ensam typ. Idag var jag ledsen i perioder. Ibland vill man gråta, men inga tårar kommer. Ibland blir man glad, som när en klasskompis från spanskan hjälper en till nästa lektion och får en att skratta. Då höjs gladometern. Men sänks igen när någonting är tråkigt. Det är det jag har märkt. Att när jag har tråkigt eller har tid att tänka på saker, det är då jag får hemlängtan. När jag håller mig sysselsatt som att snacka med folk eller ha någonting at göra som är väldigt uppmärksammtagande, då släpper det. Men det var min andra dag. Man kan inte förvänta sig att det ska gå superduperbra första dagarna. Allt är nytt, annorlunda. Men lektionerna går bättre. Bytte min novels lektion till language, den är svår, men några av sat-orden på engelskan dök upp. Tack för engelskalektionerna på LA.

Iallafall så måste jag åka till exchange student orientation nu, men jag bloggar mer ikväll!