Runaways

Hej, jag sitter i min säng och myser i myskläder. Imorgon en ny dag. Är väldigt trött i kroppen , är alltid det efter fotbollsträningen. Vi har träning måndag, onsdag, och fredag. Tisdag, torsdag och lördag är det match. Imorgon alltså! Fick en stor blå träningsbag att ha alla saker i och matchdräkten eller vad man nu kallar det. Efter skolan imorgon åker vi till staden Rice. Eh, jag vet inte varför de nämnde staden så. Hej jag bor i ris liksom. Där blir det match och det finns en chans att jag får spela. Min coach sa att den bästa träningen är att spela på mathcen så vi får se! Jag vet inte om jag vill, det går ju bättre och bättre på träningarna. Alla är så peppande här, det känns verkligen som ett team. När man gör någonting som är bra så ropar alla, good job, eller yeah, eller go Luba! Det känns bra då, att man blir accepterad trots sin bristande bolkoll, som ständigt blir bättre dock. Jag försöker heja på endra också ibland, för att inte verka för egoistisk. Nu har jag äntligen lärt mig allas namn i laget. En vecka tack, det gick!!! Underskattade min förmåga att komma ihåg namn. Go Luba eller vad?
Jag försöker peppa mig själv med att skriva i mina skolskrivböcker ibland på svenska. Skriver lite som en dagbok under lektionerna, när jag känner mig lite nere för att jag inte förstår något. Ingen kan ändå läsa vad jag skriver. Det är en fördel att vara här. Jätteskönt. Jag har också blivit mer van vid att skriva ut om vad jag gör här och om tankar och om vad jag känner. Ärligt talat har jag ingen människa här som jag kan prata djupa känslor med. De i skolan förstår ju inte riktigt, de har inte varit hemifrån tror jag. Mina värdföräldrar föddes här. Bor fortfarande kvar och har aldrig bott utanför staten. Det märkte jag idag, att jag inte pratar med någon om mina känslor med någon. Okej jag pratar ju om det mesta med värdfmiljen, ganska mycket faktiskt. Men inte om vad jag tycket om allt som jag upplever här. Det som man inte kan ta upp med en amerikan. Hemma i Sverige hade man ju massa människor att prata med varje dag, man hade byggt upp ett liv där. Här hålls det på att byggas, långsamt, men det går ganska bra. Vill inte vara för optimistisk. Men jag har ju ett antal människor här jag känner. Inte som man kan ringa och ba´ ska vi gå på bio, men såna i skolan som man säger hej till och sitter med på lunchen. Jag pratade med Paula, som jag var i New York med, det var kul. Det fanns mycket att diskutera om. Jag kände ju ingen innan jag åkte, men känner att jag har skapat så många nya vänner och bekanta från när jag satte min fot i det här landet, och innan med. Under förberedelserna. Det finns så många människor insåg jag. Om det finns så många utbytesstudenter. Visste ju för sjutton inte ens vad en utbytesstudent var för ett par år sedan. Världen är liten, människorna är många, möjligheterna är oändliga. Jag har märkt att jag har börjat prata mycket om mig själv, men det är väl inget fel. Inte så att jag pratar med någon och bara snackar om mina bekymmer. Nej jag frågar ju en massa också. Jag känner något behov av att dela med mig av mina händelser under dagen, det är normalt. Dock kan jag ibland börja prata för mycket. Som nu, jag har så mycket att dela. Det beror nog på att jag gör så mycket kanske, många intryck och nya människor man träffar. Okej mycket snack. Haha just det, en rolig grej, typ den första grejen som jag förväntade mig skulle hända, kanske lite oftare.
Gick för bi ett par tjejer, kollade inte så noga på vilka de var, gick ganska snabbt och smsade samtidigt he he. Iallafall, en tjej säger: "She´s from Sweden" när jag går förbi. Skrattade lite för mig själv. Trodde seriöst att jag skulle komma till en skola där de flesta skulle veta vilka som var utbytesstudenter och vi skulle va jättecoola, haha nördigt va? Man får väl drömma eller? Jag får hoppas att jag träffar lite nytt folk och make some new kompisar här. Det är liksom första måndagen på den här skolan. Imorgon första tisdagen.