Jag vill vara här samtidigt som jag vill vara i Sverige så sjukt mycket. Ibland gör jag saker jag tvingar mig själv till att göra fast jag inte vill, för att jag inte ska känna skuld. Ibland känner jag mig otillräcklig och missanpassad. Ibland längar jag så mycket att jag inte kan göra något annat.
Vissa stunder är jag bara glad och tänker inte på något alls. Jag har kapaciteten till mycket, men det är framför allt humöret som påverkar beteendet. Iblan vill jag inte prata. Men andra dagar är jag på ett hur bra humör som helst. Jag ska försöka leva ut livet.

Jag känner att det på något vis känns fel att umgås med andra utbytesstudenter, för det står i manualen att man inte ska bilda grupp med dem i skolan utan skpa ett eget gäng här. Men det verkar ju bara så himla dumt. Det är ju mycket enklare att få utbytesstudentvänner här som går igenom samma sak. Visst kan man umgås med dem, och ändå samtidigt ha amerikanska vänner. Jag tror samtidigt att det är lättare att skaffa starkare band med utbytesstudenter och på samma gång har man de vännerna runt om i världen, som tyskland och korea! Så kan man hälsa på dem, eller åtminstone ha kontakt med dem. Sak samma om det är amerikanska eller utbytesstudentkompisar man skaffar. Man ska känna sig trygg i det man gör och skapa minnen och vänner man tycker om att umgås med. Jag vill inte följa någon manual. Jag vill må bra och inte känna mig tvingad till något.
I skolan är det kul, roliga människor och en avlslappnad stämning på lektionerna. Men enkelt, det är det inte... Jag har tagit mest AP klasser. Advanced placement alltså. Förstår inte varför, men grejen är att om jag hoppar ner hamnar jag med sophomores, de är två år yngre. Jag vill gå på kurser som har jämnåriga elever eftersom jag redan har väldigt många sophomorekompisar från fotbollen. Ålder spelar ingen roll, i vissa fall. Men AP är en challenge för mig. Trodde det inte det skulle bli plugg men plugg blir det mycket av i helgen. Här har de läxor till nästa dag, varje dag. Ska jag klara det? Nu när jag har fotboll och allt. Vi får väl se... Tiden går fort. Räknade ut att det är 263 dagar kvar, inte så mycket eller? Stort tal, men om man gör det roligt för sig, går det som ett ögonblick. Det är bara att leva ut sin tid här, som man hade drömt om länge. Göra allt det man fantiserat om hemma i Sverige. Peppande tanke tycker jag. Humöret kommer gå upp och ner, men det är normalt. Jag är sjutton år och bor i USA, det låter ganska coolt faktiskt. Försöker peppa mig själv på lektionerna och hemma, att jag klarar det här. Man ska bara vara glad och vara öppen till allt. Tacksam att jag får göra detta. Puss